annemira

De har kallats livets efterrätt, ögonstenar osv. Och det är något alldeles speciellt... att ha barnbarn.

För fyra år sen hade jag svårt att förstå alla som hade fått barnbarn, att de skulle bli så helt totalt som förbytta. Sen frampå fick jag reda på att jag skulle få mitt första barnbarn. OK, jag erkänner, jag blev precis lika tokig som alla andra. Det var som om världen hade bytt bana. Solen var inte medelpunkten längre. Det var det nya lilla livet, vid den tiden kallat snöret, knodden osv. Jag gick bärsärk i Babyvaruhuset, som mycket påpassligt hade halva priset på i stort sett hela sortimentet. Anledningen till den rabatten var faktiskt inte mitt barnbarn, utan att de skulle lägga ner, men det kunde ju inte ha kommit lägligare. Detta gjorde ju att jag med dubbel frenesi kunde gå bärsärk, vilket jag ju gjorde. Det var ju omöjligt att hålla sig därifrån.

Så kom hon då, en söndag i början av februari beslutade hon sig för att det var dags. Mormors lillsessa. Jaja, mammas och pappas också, men i min värld är hon mormors lillsessa. Detta underbara lilla knyte som jag fick förmånen att lära känna. Jag har fått vara med och se henne utvecklas från spädbarn till baby till småbarn. Nu är hon fyllda tre och en mycket bestämd ung dam. Och hon håller mormors hjärta i sina små händer. En liten bror har hon hunnit få. En riktig charmknutte den lille prinsen, nyss fyllda ett år, också han med mycket bestämda åsiktet. Och mormor har smält ihop till en vaxkaka även här. Mormors hjärta finns även i dessa små händer.  Det räcker att de sträcker sina små armar upp mot en så har man smält igen.