annemira

Idag, när jag satt på jobbet och sorterade papper som blivit liggande hittade jag några gamla anteckningar från ett möte vi hade för kanske ett år sen. Jag tror mötet handlade om utbildningens kvalitetsäkring eller något annat lika tungt, men vi hade kommit in på utbildningens betydelse. Jag hade skrivit "hur gör man ungdomarna medvetna om lärandets betydelse". En sextonåring beter sig ofta som om skolan går de för någon annans skull, och när de är klara med den då är de fullärda. De kanske utbildar sig till ett yrke och tror att de är klara när de tagit studenten. Vad de inte är medvetna om är att man aldrig kan sluta lära. På ett eller annat sätt är man tvungen att forstätta lärandet. Kanske man har utbildat sig till sitt drömyrke, men man måste ändå, hur mycket man än fått med sig från utbildningen, forsätta lära sig. Både genom fortbildning och genom erfarenheter. Den dag man sätter sig ner och tycker att man nått alla mål, då börjar man dö. Nu menar jag inte att man bokstavligen dör när man t. ex skaffat sin utbildning och lyckats få jobbet man drömde om. Rest alla resor man talade om när man var tonåring, när man skaffat familj och vad man nu hade satt upp för mål med sitt liv. Det jag menar är att man inte får sluta sätta upp mål åt sig själv. Jag tror att den dan man har nått upp till alla mål och känner sig färdig, att man inte behöver söka fler svar, när man slutar att ha saker kvar att sträva mot. Det är då tristessen börjar sätta in på allvar, och den förpestar hela tillvaron. Så se till att skaffa nya mål när ni uppnått de ni redan satt upp. Det behöver inte vara märkvärdiga saker. Men jag tror att i alla fall något av målen måste vara uppnåeliga. Det kan vara något så jordnära som att anlägga en ny rabatt i trädgården. Eller så kan det vara något så högtflygande som att slå nya rekord av något slag. Det är i alla fall någonting att drömma om, och jag tror ju att alla mål börjar som en dröm.

I övrigt kan jag meddela att jag beslutat mig för att Bruno får Thaikyckling till middag på sin födelseda för det går fort att laga till. Jag har ordnat så att jag kan sluta lite tidigare den dagen också så vi ska nog hinna äta i lugn och ro innan vi vandrar iväg till Madelene för kaffekalas.



OK! Nu tror jag att jag har svamlat nog för idag.

Kul att du har hittat min blogg Ulrika!


Hej för nu.................................