annemira

Vilken dag! Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den. Jag har jobbat hela dan, inte en sysslolös minut. Hade kunnat jobba mer också, det finns att göra, men jag har inte en aning om vad jag gjort. Det har bara varit dessa smågrejjer som måste göras hela tiden. Diarieföra något litet, registrera ett par kurser på en vuxare, ett par betyg kom in som skulle registreras osv, osv. Inga stora saker så att man kan säga idag har jag gjort detta eller detta. Bara det löpande, men att det ska vara så svårt att beskriva det. Högen med jobb bredvid datorn har minskat periodvis, men så har man vänt ryggen till och nästa gång man tittade har högen växt igen. Vete fåglarna hur det går till. En sak vet jag att jag har gjort idag, och som tagit en hel del av tiden. Jag har suttit i telefon. Alla som ringer har inte samma syn på korta samtal. Jaja, det har inte varit några jättelånga jobbiga samtal, men de har varit många. Och förresten har jag ringt själv också, så jag ska inte skylla på andra att  det blivit mycket tid i telefonen.







Två arbetskamrater gjorde sin sista dag idag. Det är inte kul. Jag när dock ett hopp om att den ena av dem kommer tillbaka, om inte annat så i alla fall som vikarie. Den andra får jag umgås med här i blogglandet. Hon har varit klok nog att skaffa sig blogg.

Ikväll har det blås och vräkt ner blötsnö, så hos oss har det varit mörkt i ett par timmar. Vid såna tillfällen riktigt märker man hur beroende av el och teknik man blivit. Förutom ljus så stod allt annat stilla också. Vi hade dock tur, för jag hade hunnit laga mat och vi satt och åt när mörkret tog över huset. Gubben har en sån där lampa som man sätter på kepsen, så han hade inga problem. Själv var jag tvungen att leta upp ljus och tändstickor för att se var jag hade maten.  Sen var det inte mycket man kunde göra mer än vänta. Jag försökte läsa ett tag, men det är inte så lätt. Jag har ju mitt lilla problem med ögonen också och är ganska beroende av hyfsat ljus när jag ska läsa. Gubben for för att köpa cigaretter så jag passade på att lägga mig i soffan och sova under tiden. Han höll sig borta nästan hela den strömlösa tiden så jag fick sova ifred rätt länge. Det var skönt. När strömmen kom tillbaka igen och jag så småningom satte mig ner och tänkte blogga lite, så visade det sig att mitt trådlösa moden hade lagt ner verksamheten. Nu har vi det ju så väl förspänt att vi har två datorer och det andra modemet hade inte lagt ner, så jag satte mig vid macen ett tag. Modemet (det trådlösa) förblev svart, så jag fixade lite med sladdar och försökte dra från det "fasta" modemet till min lilla dator också. Jag fick i alla fall fart på internet även på min lilla dator. Då tyckte det trådlösa modemet att så får hon väl i alla fall inte göra, så då startade det också. Vet inte vad som hände, men det lagade sig själv. Ibland är det väl bara så, man fattar inte varför, men jag tänker inte klaga. Jag är glad att det funkar igen :-D

Nää, nu får det räcka för idag.

Hej för nu...................................

Idag har jag provat en ny maträtt till middag. Fisk, men man märkte aldrig att det var fisk man åt. Chilifisk hette det, och det är bäst att gubben gillar det, för detta kommer jag att göra hur många gånger som helst. Den var nämligen så ruskigt enkel att göra. Tog väl kanske 5 minuter och så in i ugnen. Sen skötte den sig själv i nära en halv timme. Under tiden kokade potatisen och lite grönsaker till som också skötte sig själv. Kan det finnas bättre mat än den som sköter sig själv. Ok, gubben sa faktiskt att det var gott så om han inte tyckte det så får han skylla sig själv. Han åt också tillräckligt mycket för att jag ska kunna tro att han menade det han sa. Så, chilifisk kommer det att bli här i huset i fortsättningen. Ofta, i alla fall tills jag hittar nåt mera som sköter sig själv.







Näpp.. nog för idag!

Hej för nu.................................................................

Idag har jag varit arg. Jag är tack och lov inte långsint, det är alldeles för jobbigt och går bara ut över mig själv. Men arg har jag varit. En människa på jobbet kommer till mig och anser att jag ska ta över en del av dennes jobb, för det är mitt jobb, säger hon. Vad jag vet står det inte i någon arbetsbeskrivning någonstans att jag ska göra de uppgifter som tilldelats denne. Dessutom har jag inte tiden till det, även om jag skulle vilja ta över det. Jag har alldeles fullt upp att göra på min heltid. Ibland räcker inte ens den till utan jag måste jobba långa dagar. Ändå har människan mage och komma och påstå att det är mitt jobb ATT GÖRA DENNES JOBB, Fan ta skrället. Undrar vad av mitt jobb vederbörande skulle vara villig att ta istället.  Nä, jag undrar inte förresten, jag vet att skrället inte skulle ta på sig så mycket som att skriva en bokföringsorder ens. Sen sitter vederbörandeoch talar om att nu ska det minsann göras något annat av dennes tilldelade uppgifter, för det är ett viktigt jobb. En del är så trångsynta att de inte ens ser båda sina skor på samma gång . Att en uppgift är viktig betyder inte att alla andra uppgifter är oviktiga. Men har man svårt att se kopplingarna mellan detaljer, så har man väl. OK, nu har jag spytt tillräckligt med galla för idag. Jag orkar inte vara arg särskilt länge, det är så tärande. Men jag är glad att vederbörandes arbetsplats inte är granne med mitt kontor.

I övrigt har det varit en vanlig dag på jobbet. Började dagen med att skicka en rapport till CSN, och det fungerade med en gång. Ibland vill det sig. Sen skulle jag skicka en fil till banken med inackorderingsbidrag. Den lyckades jag i alla fall se till att den inte var rätt från början. Men det är enklare att ordna för då behöver jag bara ringa IT killen så nollar han filen och jag kan köra den igen. Så det gick som smort. ¨Fick faktiskt iväg alla utbetalningsorderna till ekonomiavdelningen också, så förhoppningsvis får alla som ska ha bidrag från oss sina pengar denna veckan.




När jag stod och lagade mat efter jobbet ringer mandelen och frågar vad vi gör, de hade tråkigt och ville komma på besök. Naturligtvis var de välkomna, och maten räckte till dem också. Åsså fick mormor träffa ögonstenarna. Det blir man glad av nämligen. Maja är världens sötaste och goaste tjej och hon sjöng för mormor och morfar och lampan och smörgåsen och..... Markus är ocskå världens sötaste och goaste kille och knallar omkring i en rasande fart. Man får kondis av att hålla jämna steg. Jag är faktiskt glad att jag har möjlighet att vila upp mig mellan träffarna.





Nähä, nu får det vara nog för idag.

Hej för nu......................................................................

Ok, då var det dags för utmaningen då. Den jag fick av Pippi, även kallad Storsan, igår.

Här kommer alltså 7 sanningar om annemira.

1. Jag har aldrig ätit på McDonalds. Skulle tro att jag är en av mycket få vuxna svenskar som lyckats undvika detta, men det är ett faktum. Det har inte från början varit nåt mål men allt efter att tiden går har det blivit lite kul. Tycker egentligen inte att det är så svårt att låta bli heller eftersom hamburgare inte är favoritfödan direkt.

2. När jag går hemifrån måste jag alltid vända efter att jag gått ut och kolla att dörren är låst. Spelar ingen roll om jag är 100% säker på att jag låst, jag måste vända om och kolla i alla fall.

3. När jag var liten lurade Kalles farfar i mej att jag åt huggorm. Eftersom jag trodde på allt den mannen sa så var jag länge övertygad om att jag faktiskt hade ätit huggorm. Numera har jag landat i övertygelsen om att jag istället hade ätit kokt gädda eller nåt liknande. Saken är nämligen den att jag avgudade den mannen och sa han att huggorm var gott så tyckte jag att huggorm var gott oavsett om det var kokt gädda jag åt.

4. Jag kollar alltid i postlådan varje gång jag går förbi den, oavsett dag i veckan och vilken tid på dygnet det är. Man kan ju aldrig veta, posten kanske har extrautdelning av utbetalningsavier nån natt när ingen ser.

5. Jag har blivit jagad av en älg. En kväll för några år sen när jag var på väg hem efter att ha hälsat på min svärmor blev jag plötsligt upphunnen av en älg. Det var den gången jag sprang fort, vilket inte hör till vanligheten. Jestanes va rädd ja ble. Mandelen och hennes kompis var på fritidsgården och skulle komma den vägen när de skulle gå hem, så jag ringde och varnade dem. Ingen av dem fick gå ensam. De fick sällskap av en kille i deras klass som inte var rädd för älgar. Han kanske kunde springa fort i vanliga fall också. De såg i alla fall ingen älg så de ansåg ju att jag var onödigt hispig. Kan var att de hade rätt.

6. Jag är född med navelsträngen två varv runt halsen. Enligt min mamma var det bara en barnsköterskas snabbhet som gjorde att jag inte ströps. Kanske är det därför som jag inte orkar ha något som blir för tätt inpå halsen. Polokrage är inte att tänka på, och inte andra tröjor som är "för trånga" i halsen.

7. När jag och gubben gifte oss blev vigseln som den värsta komedi. Vi gifte oss i ett gammalt skolhus nästan granne med där jag växte upp. Prällen hade skaffat ett portabelt altare och tagit med sig kantorn och styrt och ställt värre. Vi kom dit och tågade in, släkten var på plats och prästen stod med ryggen mot oss. Vad han gjorde vet jag inte, han kanske bad, eller också övade han på talet. Då kom jag på att ringen låg kvar i bilen. Av  nån anledning hade vi lagt den i min handväska, gubben kanske trodde han skulle tappa bort den. Jag talade viskande om för honom i alla fall att ringen var kvar i bilen. Han vänder sig om och under en kort stund trodde jag han skulle tåga iväg ut. Det gjorde han nu inte utan han viskade samma upplysning till sin best man, som gick ut och lyckades hitta ringen, komma in  och ge den till gubben innan prällen hunnit vända sig om. Snabb kille. 
Nåväl, ringen var med och vigselakten kunde börja. Lite stressad måste jag erkänna att jag var och det visade sig genom att mina ben började darra. En av mina svägerskor sa sedan att detta hade synts på min klänning. Det kallar jag att darra det. Sen var det i alla fall dags att knäböja på detta portabla altare. Jag råkade vara jättegravid vid tiden för vårt bröllop och prällen hade instruerat gubben om att han skulle knäböja först för att "stabilisera" altaret, vilket han gjorde och jag lyckades dimpa ner på knä jag också. Men efter ett tag så skulle vi ju ställa oss upp igen. Då lyckades jag ställa mig på min klänning. Man hade ju lång klänning och skulle vara fin, eller nåt. Som sagt var, jag var jättegravid och jag stod på min klänning och tog mig inte upp, gubben fick hjälpa mig. Jag hörde en högljudd flämtning från min svägerska. Hon sa sedan att hon trodde jag tänkte föda just där och då. Men så gravid var jag i alla fall inte.
Jag tog mig upp i alla fall och som slutkläm på vigselcermonin hade min mamma bett min mellanbror sjunga "Där björkarna susa". Min bror är inte den blyga och lågmälda typen. Han har inga som helst problem med att synas och höras i vanliga fall. Men den gången var han jättenervös och sjöng sången på halva tiden. Kantorn hade svårigheter att hänga med när han skulle akompanjera.
Nåväl, vigseln var över och vi tågade ut. Vi blev gifta och nu kunde väl inget mera hända. Ha! Det var ju bröllop och då ska man fotograferas. Det blev ett styr utan like och vi kommenderades att stå si och göra så och hej och hå. Mest på hugget var min syster som styrde och ställde nåt alldeles enormt och både filmade och tog vanliga kort. Senare visade det sig att hon glömt sätta film i kameran. Klassiskt eller hur!
Sen skulle vi dricka kaffe och tårta på övervåningen på skolhuset,  vilket gick bra. Det var då min bror erkände att han varit nervös.  Å så skulle prällen håll tal till oss. Det var nog inte det han övade på när han stod med ryggen mot oss medan best man var ute och hämtade ringen. Han höll ett långt tal och hade noga tänkt igenom det för han hade en poäng som han byggde upp till...  men när han kommit så långt att han skulle avslöja den, då hade han glömt den. Stackarn var alldeles förstörd en lång stund. Han hörde av sig senare och talade om vad det var han ville ha sagt, men ska jag vara ärlig kommer varken jag eller gubben ihåg poängen idag.
På kvällen hade vi bröllopsfest, middag med dans, men där uppförde vi oss inte så att det skulle platsa i samma kommedi. Det jag tycker var mest speciellt var faktiskt att jag dansade med min pappa. Det var sista gången han dansade, han dog ett och ett halvt år senare.


OK det var mina 7 sanningar. Nu till dem jag ska utmana. Enligt reglerna ska det vara 7 stycken. Mitt problem är att dem jag skulle ha utmanat redan är utmanade av andra.

Men i alla fall utmanar jag

Beccaq
Ninni Olofsdotter Schulman

Tyvärr har jag inte några fler att utmana då de redan fått utmaningen av andra. Men jag får väl hålla mig framme bättre en annan gång.

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

Länka till den som utmanat dig

Berätta sju sanningar om dig själv

Utmana sju personer

Lämna ett meddelande till dem du utmanar

Så var det dags igen då - att börja jobba klockan 6 på morron. Efter julledigheten har man ju fått glida omkring lite, mao. har jag inte börjat jobba förrän kvart över 8. Man kan väl kalla det mjukstart på terminen. Men nu börjar verkligheten, och SCB på uppdrag av skolverket göra sig påminda igen. Komvuxstatistiken måste vara klar och inskickad före 1 februari och jag har en hel del jobb och kontrollerande kvar att göra innan den är klar. Först och främst måste jag jaga lärare och kolla om vissa elever kommer att fortsätta läsa även denna termin, eller om de blev klara under höstterminen. Det borde förhoppningsvis inte ta mer än halva veckan, om jag lyckas jaga fatt i alla. Sen har vi ju lite annat som redan släpar efter. T ex. har en av våra elever flyttat och de lärare som haft denna elev har ombetts skriva ett omdöme om eleven i de kurser de haft. De flesta har gjort detta, men det finns alltid någon som trots påtryckningar ändå lyckas dra ut på tiden. Anledningen vet jag inte, de kanske inte har lust, eller så glömmer de, eller så är det någon annan anledning som jag inte lyckas komma på. Tråkigt i alla fall att tvingas bli en tråkig tjatig människa. Jaja, man kan inte få allt här i världen sägs det.

Märkligt egentligen hur saker och ting liksom bara hamnar på ens skrivbord. Jag som hatar statistik i alla former. Jag ska förse SCB med information så att de kan fortsätta göra tabeller och diagram om en massa saker som säkert är jättebra att få reda på, men jag orkar inte uppamma det minsta intresse för det. Nåja, det är bara två gånger om året de vill ha in sina uppgifter så det borde ju inte störa mig så mycket. Men just nu gör det det i alla fall, för det är ju just nu jag måste hålla på med eländet.

I övrigt håller jag på att repa mig från min förkylning och jag är på god väg. Nästan alldeles bra skulle jag vilja säga. Hoppas det håller i sig bara.

Nä nu får det räcka för idag. Jag hade egentilgen ingenting att skriva om så det blev bara en massa babbel.

Hej för nu...............................

Varför är jag så attans trött tidigt på kvällen. Så har det varit varje dag den senaste veckan. När jag kommer hem från jobbet är jag så trött att köksmattan ser alldeles otrologt bekväm ut. Jag har lust att lägga  mig ner och sova mitt på mattan istället för att laga mat och stöka runt. Sen när man ätit, har man mest lust att lägga sig i soffan eftersom det är så förfärligt långt till sovrummet. Tyvärr så är soffan inte ledig för där sitter den en jättevaken, jätteskäggig gubbe och stirrar på dumburken. Han borde skämmas. Sitta där och vara pigg och vaken när jag är så ända in i döden trött. Men det största problemet med det hela är att när det börjar bli lagom tid att gå till sängs... då har Annemira piggnat till. Då är jag färdig för att titta på TV eller surfa runt på nätet eller vad det nu kan bli. Detta leder till att jag inte går och lägger mig förrän efter midnatt med påföljd att jag framåt eftermiddagen nästa dag börjar bli precis lika trött igen. Är det inte skitgrejjer så säg.




Nähä... jag är fortfarande trött, men går jag och sover nu så vaknar jag ju alldeles för tidigt. Vid midnatt eller så skulle jag tro. Nä det är väl bäst att håll sig vaken till midnatt idag också. Jag orkar inte vara vaken hela efternatten och bli trött precis lagom tills det är dags att åka och jobba.


Hej för nu....................................................

Nu har jag varit tyst i två (2) dygn. Det enda jag har pratat var i går morse när jag ringde till chefen och talade om att jag inte kom till jobbet. Han var mycket förstående och sa till mig att lägga mig ner och inte gå upp igen förrän jag känner mig bättre. Jag har väl hostat och snyftat länge nog på jobbet tyckte han. Jag har i alla fall inte kunnat prata för dels har rösten svikit mig, och dels har jag hostat järnet varje gång jag har försökt. Ok, jag medger att jag har sagt något, men gubben har haft del lugnt och skönt i två dagar, så nu får det räcka. Imorron får det vara slut på denna tystnad. Då ska här pratas. Han kan väl inte få ha det lugnt hela tiden heller. Jag har i alla fall fått vila både röst och kropp, och det var nog det som fattades, jag känner mig mycket bättre nu.




Ok att jag känner mig bättre, om jag inte går och lägger mig snart kommer jag väl att sova halva dan imorron med påföljd att jag inte orkar somna i morron kväll, vilket leder till bekymmer när jag ska försöka vakna på måndag morron. Då är det väl bäst att jag tar mig till jobbet så jag kan göra undan en del saker som inte blev gjorda denna veckan som gick, när jag bara gick på halvfart.


Hej för nu............................................................

Jag brukar ha lunchlåda med mej på jobbet. Så också idag. Hela förmiddagen höll jag på med beställning av material till skolan och ville få det klart innan jag gick på lunchrast. Strax innan jag blev klar kommer min kollega tillbaka till kontoret och frågar mig vad jag hade i mín lunchlåda idag. "Lax" svarade jag. "Den har jag ätit upp" säger hon och skrattar. Vi hade precis lika lådor för våra luncher idag, och hon råkade ta fel. Min låda var den enda som såg ut som den hon hade haft med sig till jobbet, så hon var helt säker på att den var hennes. Lite förvånad blev hon dock när det visade sig vara lax i lådan, hon hade alldeles för sig att det skulle var kyckling. När hon ätit klart hittade hon sin låda uppe på kylskåpet. Hon hade ställt den där för att den skulle tina eftersom hon tagit den direkt ur frysen på morronen.
Kycklingen var jätttgod, man kanske skulle byta lunchlåda lite oftare ;-D

Hej för nu......................................................................

Sådärja... nu är julen  slut hemma hos Annemira. Nu har jag packat undan alla adventsljusstakar, julgran, tomtar och juldukar för den här gången. Visst tycker jag det är mysigt med allt julpynt, men medge att det är en skön känsla när allt är bortstädat och huset ser ut som vanligt igen. Visserligen har det vanliga kaoset inte hunnit sätta sig än, men jag räknar med att ordningen (eller oordningen) är återställd inom några få veckors tid. Sen får jag leva i min kreativa omgivning igen. (Ok, ni andra får lov att kalla det kaos).



Vad har hänt i övrigt sen sist. På jobbet höll de fortfarande på med att bryta upp golvet både på torsdag och på fredag. Jag fick i alla fall vara kvar på mitt arbetsrum, vilket jag tackar för. Men gissa om det såg förfärligt ut i korridoren efter allt damm som lag sig. En städfirma skulle komma och städa korridoren och personalrummet under helgen. Städpersonalen skulle nog förmodligen vända i dörren och säga upp sig med omedelbar verkan i annat fall. Huvva säger jag. Jag skulle inte vilja vara den som måste städa bort allt i alla fall. Nåväl, golvet är uppbrutet och så har underlaget gjutits, men nu måste det torka några veckor innan plattorna kan läggas på. Förhoppningsvis läggs plattorna på sportlovet.

Nog om jobbet. Måste bara tala om att jag fick förtroendet att passa mina två barnbarn i går. Goare ungar finns inte. Så är det bara. Mormor blir så glad.

Förresten satt min nya chef på sitt kontor och visslade i fredags så jag nästan trodde att den gamla chefen kommit tillbaka. Hahaha.....  Det kanske sitter i väggarna.

I övrigt känner jag mig inte helt i toppform idag. Hoppas det är något snabbt övergående.

Hej för nu.....................................................

Så var man tillbaks på jobbet då. Efter en timme kändes det som man aldrig varit därifrån. Precis som vanligt med andra ord. Lite ovanligt dock eftersom det är folk där som bryter upp golvet i korridoren. För ganska länge sen höjde sig golvplattorna utanför expeditionen så mycket att de var tvugna att plocka bort dem. Vid närmare undersökning visade det sig att hela korridoren måste läggas nytt golv. Vi får ta en bit i taget naturligtvis. Nu börjar man alltså med korridoren längst ner från expeditionen räknat. De har täckt för med plast men det dammar i alla fall hela vägen upp. Och så väsnas det också, så vi har inte nån möjlighet att glömma att det är verksamhet igång. När jag skulle gå till lunchen fick jag reda på att golvet ska läggas utanför expeditionen och jag hade inte lov att trampa på plattorna förrän i morron.



Jag fick vacker pallra mig iväg från kontoret för dan eller också får jag stanna kvar tills imorron. Om jag inte vill använda fönstret som väg ut. Jag valde att ge mig iväg. Rafsade med mig några papper och satte mig på en av SYVarnas rum. Det hela resulterade i att jag inte kunde jobba med det jag tänkt, utan fick iväg ett mail, som visserligen var viktigt. Resten av tiden ägnade jag åt att konstruera en blankett för lärare att skriva omdömen om elever som byter skola. Om blanketten behövs. Jag vet inte. Det kommer säkert att bli delade meningar om det men jag kommer att dela ut den när det blir tillfälle. Sen kommer jag nog att veta om den får godkänt eller ej. När klockan var 15.15 gav jag upp för dan och tog den tidigare bussen hem. Skönt med en lite längre kväll även om jag har varit ledig i en och en halv vecka.

Hej för nu...................................................................