Tiden
Tiden är en konstig företeelse. Vi har alla olika syn på den. Hur ser tiden ut egentligen. För en massa år sen satt vi några stycken och diskuterade hur vi föreställer oss tiden, som metafor. Jag föreställer mej tiden som en tillplattad spiral. Den går i cirkelrörelser, men den är inte en rund ring. Man kommer ju aldrig tillbaka till där man varit tidigare. Därför är det en spiral. Så ser jag det i alla fall.
Bano däremot sa att han såg tiden som en lång ost. Enligt honom är tiden en enda långt flöde som går spikrakt frammåt. Men det är inte en tunn linje för då skulle ingenting nånsin kunna hända. Det som förr beskrevs som en ost har numera blivit en lång korv. Tiden är väl korvskinnet då, och så händer saker inuti. En del av tiden, t ex. ett år kan man skära som en korvskiva och titta på. Han var ockås inne på ett tåg. Det rusar framåt och livet händer inne i tåget.
Jag har haft den här diskussionen med många genom åren. Många pratar om cirklar. Andra pratar forsar vindar och allt möjligt. Vore intressant att höra hur ni föreställer er tiden. Snälla, låt mej få veta i en kommentar :-D
Bano däremot sa att han såg tiden som en lång ost. Enligt honom är tiden en enda långt flöde som går spikrakt frammåt. Men det är inte en tunn linje för då skulle ingenting nånsin kunna hända. Det som förr beskrevs som en ost har numera blivit en lång korv. Tiden är väl korvskinnet då, och så händer saker inuti. En del av tiden, t ex. ett år kan man skära som en korvskiva och titta på. Han var ockås inne på ett tåg. Det rusar framåt och livet händer inne i tåget.
Jag har haft den här diskussionen med många genom åren. Många pratar om cirklar. Andra pratar forsar vindar och allt möjligt. Vore intressant att höra hur ni föreställer er tiden. Snälla, låt mej få veta i en kommentar :-D
Kvällsreflektion
Med tanke på att jag ska upp klockan fyra så borde jag i alla fall fundera på att gå och lägga mej!
Mötti
Mötti
Tuttar, rattar, boobisar, pattar, puppar, bröst.....
Kärt barn har många namn. Men oavsett vad vi kallar dem så vet alla vad vi menar. Och vi är ganska rädda om dem, oavsett vad vi kallar dem och hur de ser ut och om vi är nöjda med dem i övrigt eller inte. Vi vill inte att det ska hända dem något. Därför är det så viktigt att vi bidrar med det lilla vi kan. Jag vill gärna berätta min historia här och nu, så kanske ni förstår vad jag menar.
Den 2 oktober var jag kallad till mammografi. Jag kallas med ungefär ett och ett halvt års mellanrum. Det är en förmån vi har och som jag tycker är fantastiskt bra. Det var långt ifrån första gången jag kallades och det har aldrig varit några bekymmer. Man åker dit, betalar avgiften, blir röntgad och åker hem. När det har gått några veckor, ofta har man nästan glömt att man varit iväg, så kommer det ett brev från landstinget. I brevet står det att det har inte varit något konstigt med bilderna på mina bröst. Då har man tacksamt noterat detta, och mer eller mindre glömt det hela. Den här gången blev det lite annorlunda.
Redan efter knappt en vecka kom brevet. Och det stod inte som vanligt i det, utan de ville att jag skulle komma tillbaka för en andra undersökning. I det papper man får med sej från den första undersökningen står att man kan bli kallad till vidare undersökning och att det inte behöver betyda att man har någon elakartad förändring i bröstet. Men man vet ju att det också kan vara elakartat. Jag blev alltså kallad till en uppföljande undersökning onsdagen den 21 oktober 2009 eftersom de "För att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma din nyligen genomförda mommografiundersökning behöver den kompletteras med ytterliga några bilder och eventuellt ultraljud". Tusen tankar gick genom huvudet när jag läste beskedet. Sen hängde jag upp mina känslor på det som stod i papperet jag fick vid första undrsökningen. Det måste inte vara elakartat. Det måste inte vara något alls eftersom bilderna kan vara suddiga. De kanske hade slarvat och blandat ihop bilderna. Ja, jag hittade på hur många anledningar som helst till varför jag blivit kallad en gång till. Samtidigt hängde det över mej som en stor våt filt. Det kan också vara så att jag har en elakartad tumör i mitt bröst. Jag bestämde mej i alla fall för att inte tala om för någon att jag blivit kallad tillbaka. Ville inte oroa någon i onödan.Tids nog skulle jag i så fall bli tvungen att berätta för mina nära och kära. Bara Bellikk visste. Det gick inte att undvika, han var med när jag öppnade brevet så det var lite svårt att låtsas att det inte kommit.
Under veckan som gick tills det var dags att åka in på den uppföljande undersökningen hann jag gå igenom alla möjligheter. Tänkte på alla som fått diagnosen bröstcancer och tagit sej igenom den med livet i behåll. Men det gick inte att undvika att tänka på dem som inte klarat sej. Som inte längre lever. Som dog av sjukdomen. Tack och lov känner jag fler som klarat sej än som inte klarat sej, men jag bestämde mej i alla fall för att jag inte har tid att dö nu. Men innan dess hade jag i alla fall insett att detta var en möjlighet, om det nu visade sej att jag hade bröstcancer. Men jag har alldeles för mycket att leva för. Alldeles för mycket jag vill uträtta innan det är dags. Nyfiken är jag också så jag vill vara med så länge som möjligt och se mina barnbarn växa upp. Men om jag inte fick vara med...... Så gick tankarna, runt runt.
Så var det till slut dags att åka in till Karlstad för undersökning och att få besked. Sov inte så mycket den natten så det var inte nån risk att jag skulle försova mej och missa bussen. Tog mej iväg och var på sjukhuset i mycket god tid, men det var på något sätt lugnande att vara där. Så blev det så småningom min tur och det visade sej att de sett en liten liten prick i mitt vänstra bröst och doktorn behövde en bild till för att kunna bedöma om det var något oroväckande eller ej. Fördelen med återbesöket är att då får man besked direkt. Jag fick beskedet att det inte gick att säkert säja vad det var i alla fall, så de skulle göra ett ultraljud också. Efter det ytterligare en bild och därefter ännu en följt av ännu en bild. Jag fick veta att de ännu inte sett något som såg konstigt ut. Faktiskt såg de ingenting på ultraljudet, och inte heller på röntgenbilderna. Tack och lov. Efter fem bilder och ett ultraljud fick jag beskedet att jag kunde åka hem. De kunde inte hitta något alls. Att de tagit så många bilder var för att eftersom doktorn hade på de första bilderna sett en liten prick, stor som ett knappnålshuvud, så var de tvugna att kolla extra noga för att kunna säga att det inte är någon förändring. Och för att vara på den riktigt säkra sidan blir jag kallad igen om tre månader. Om de hittar pricken igen vid den undersökningen ska de ta ett vävnadsprov. Med andra ord, om pricken finns där då så måste den inte vara elakartad i alla fall. Det finns många möjliga orsaker i så fall. Nu känner jag mej glad och lättad, och lugn. Skulle det ändå visa sej vara något elakartat, har de hittat det i ett tidigt stadium, och jag har alla chanser att ta mej igenom det hela med livet i behåll. Alla möjligheter, och det för att idag har forskningen nått så långt att man kan upptäcka förändringar i tid. Och tack vara att människor skänker en liten slant var, kan forskningen fortsätta och man kan förfina metoder för diagnos och behandling. Överlevnaden ökar. Visst är det fantastiskt.
Den 2 oktober var jag kallad till mammografi. Jag kallas med ungefär ett och ett halvt års mellanrum. Det är en förmån vi har och som jag tycker är fantastiskt bra. Det var långt ifrån första gången jag kallades och det har aldrig varit några bekymmer. Man åker dit, betalar avgiften, blir röntgad och åker hem. När det har gått några veckor, ofta har man nästan glömt att man varit iväg, så kommer det ett brev från landstinget. I brevet står det att det har inte varit något konstigt med bilderna på mina bröst. Då har man tacksamt noterat detta, och mer eller mindre glömt det hela. Den här gången blev det lite annorlunda.
Redan efter knappt en vecka kom brevet. Och det stod inte som vanligt i det, utan de ville att jag skulle komma tillbaka för en andra undersökning. I det papper man får med sej från den första undersökningen står att man kan bli kallad till vidare undersökning och att det inte behöver betyda att man har någon elakartad förändring i bröstet. Men man vet ju att det också kan vara elakartat. Jag blev alltså kallad till en uppföljande undersökning onsdagen den 21 oktober 2009 eftersom de "För att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma din nyligen genomförda mommografiundersökning behöver den kompletteras med ytterliga några bilder och eventuellt ultraljud". Tusen tankar gick genom huvudet när jag läste beskedet. Sen hängde jag upp mina känslor på det som stod i papperet jag fick vid första undrsökningen. Det måste inte vara elakartat. Det måste inte vara något alls eftersom bilderna kan vara suddiga. De kanske hade slarvat och blandat ihop bilderna. Ja, jag hittade på hur många anledningar som helst till varför jag blivit kallad en gång till. Samtidigt hängde det över mej som en stor våt filt. Det kan också vara så att jag har en elakartad tumör i mitt bröst. Jag bestämde mej i alla fall för att inte tala om för någon att jag blivit kallad tillbaka. Ville inte oroa någon i onödan.Tids nog skulle jag i så fall bli tvungen att berätta för mina nära och kära. Bara Bellikk visste. Det gick inte att undvika, han var med när jag öppnade brevet så det var lite svårt att låtsas att det inte kommit.
Under veckan som gick tills det var dags att åka in på den uppföljande undersökningen hann jag gå igenom alla möjligheter. Tänkte på alla som fått diagnosen bröstcancer och tagit sej igenom den med livet i behåll. Men det gick inte att undvika att tänka på dem som inte klarat sej. Som inte längre lever. Som dog av sjukdomen. Tack och lov känner jag fler som klarat sej än som inte klarat sej, men jag bestämde mej i alla fall för att jag inte har tid att dö nu. Men innan dess hade jag i alla fall insett att detta var en möjlighet, om det nu visade sej att jag hade bröstcancer. Men jag har alldeles för mycket att leva för. Alldeles för mycket jag vill uträtta innan det är dags. Nyfiken är jag också så jag vill vara med så länge som möjligt och se mina barnbarn växa upp. Men om jag inte fick vara med...... Så gick tankarna, runt runt.
Så var det till slut dags att åka in till Karlstad för undersökning och att få besked. Sov inte så mycket den natten så det var inte nån risk att jag skulle försova mej och missa bussen. Tog mej iväg och var på sjukhuset i mycket god tid, men det var på något sätt lugnande att vara där. Så blev det så småningom min tur och det visade sej att de sett en liten liten prick i mitt vänstra bröst och doktorn behövde en bild till för att kunna bedöma om det var något oroväckande eller ej. Fördelen med återbesöket är att då får man besked direkt. Jag fick beskedet att det inte gick att säkert säja vad det var i alla fall, så de skulle göra ett ultraljud också. Efter det ytterligare en bild och därefter ännu en följt av ännu en bild. Jag fick veta att de ännu inte sett något som såg konstigt ut. Faktiskt såg de ingenting på ultraljudet, och inte heller på röntgenbilderna. Tack och lov. Efter fem bilder och ett ultraljud fick jag beskedet att jag kunde åka hem. De kunde inte hitta något alls. Att de tagit så många bilder var för att eftersom doktorn hade på de första bilderna sett en liten prick, stor som ett knappnålshuvud, så var de tvugna att kolla extra noga för att kunna säga att det inte är någon förändring. Och för att vara på den riktigt säkra sidan blir jag kallad igen om tre månader. Om de hittar pricken igen vid den undersökningen ska de ta ett vävnadsprov. Med andra ord, om pricken finns där då så måste den inte vara elakartad i alla fall. Det finns många möjliga orsaker i så fall. Nu känner jag mej glad och lättad, och lugn. Skulle det ändå visa sej vara något elakartat, har de hittat det i ett tidigt stadium, och jag har alla chanser att ta mej igenom det hela med livet i behåll. Alla möjligheter, och det för att idag har forskningen nått så långt att man kan upptäcka förändringar i tid. Och tack vara att människor skänker en liten slant var, kan forskningen fortsätta och man kan förfina metoder för diagnos och behandling. Överlevnaden ökar. Visst är det fantastiskt.
Därför kommer jag återigen med uppmaningen. Skänk en slant till rosabandetinsamlingen. Det kan gå till på många olika sätt, t ex. köp ett rosa band. Bl.a apoteket säljer dem. Ni kan också gå in på Majsan och mammas rosa bandetinsamling. Där kan man skänka en valfri summa pengar. Det behövs inte mycket, bara vi hjälps åt.
Ha det bra alla, eller som jag brukar säga
MÖTTI HÄRS!
Ett inlägg
Ok, Becca! Här är ett nytt inlägg. Inte för att jag har nåt att skriva om men i alla fall. Jag ska på dop imorron. Beccaq har bjudit mej på lillkillens dop :-D Ses i morron Becca.
Förresten kan jag meddela att ordet för dagen är ORIGAMI. Bellikk har till och med kallat katten för detta.
Nä, jag har faktiskt inget att skriva om.
Mött Härs!
Förresten kan jag meddela att ordet för dagen är ORIGAMI. Bellikk har till och med kallat katten för detta.
Nä, jag har faktiskt inget att skriva om.
Mött Härs!
"... jag ser dej..."
Natten mellan lördag och söndag bodde lillsessan hos mej. Det har hon gjort tidigare så det var inte något nytt. Det passade utmärkt också med tanke på att Bellikk jobbade så jag var ensam. Kul med lite sällskap. Detta medför förstås att jag måste ansvar för eldandet i pannan också. Detta vet lillsessan också så det är inga problem. Men bara för säkerhets skull sa jag till henne att om hon vaknade på natten och jag inte var där så behövde hon inte bli rädd för jag bar bara och la ved i pannan och skulle komma tillbaka med en gång. Lillsessan förstod att jag skulle komma tillbaka, men hon var inte helt säker på att hon gillade idén att jag inte var där när hon vaknade. Nåväl, det blev inte mera sagt om detta. Så gick vi då och la oss. Ljuset ovanför sängen var tänt och hon la sej tillrätta med mjukisdjuret i famnen. Plötsligt tar hon tag i mej och säger "nu är ljuset på och jag ser dej, då är jag inte rädd". Ok, det kvittar om det hade blivit minusgrader inne och man hade kunnat åka pulka i trappan. Och det kvittar att lampan lyste mej i ögonen. Mormor var varm ända in i hjärteroten. Och lillsessan frös inte heller. Vad ska man då krångla och elda hela natten för. Bättre att ligga stilla i sängen och sova. Så det gjorde vi, lillsessan och jag.
Mötti Härs! <3
Mötti Härs! <3
Grattis Bano :-D
Så var det Banos dag idag då. 33 års sen hamnade jag på BB och fick mitt första barn. Jisses vad rädd jag var. En helt riktig baby som jag skulle ha ansvaret för. Detta var stort. Faktiskt det största som hänt i mitt liv. Att för första gången få hålla i det där lilla knytet som man satt till världen. Det är nåt man aldrig glömmer. En helt perfekt liten människa som är beroende av mej. Så jag hade väl rätt att vara lite rädd. Men med facit i hand har jag lyckats. Han växte upp till en fin människa och jag är otroligt stolt över min lille parvel som blivit stor och vuxen. Men vad hjälper det, han förblir min lille kille i alla fall. Och nånstans inne i den där vuxte mannen finns han kvar, det är jag helt övertygad om.
Nåväl. jag önskar dej allt gott och en fin födelsedag!
GRATTIS BANO :-D
Kramar från Mamma
Nåväl. jag önskar dej allt gott och en fin födelsedag!
GRATTIS BANO :-D
Kramar från Mamma
:-D
Lillsessan ska bo hos mej inatt. Mysigt!
Att lägga ner verksamheten... temporärt och definitivt :-)
Idag smet jag från jobbet nästan tre kvart i förtid. Hann med en tidigare buss. Det var skönt. Kände mej inte helt hundra vilket dessutom förvärrades av att jag helt plötsligt kände att gymnasieelevers kurser inte var det roligaste jag vet. Blev faktiskt ganska tråkigt ett tag där. Jag bestämde mej för att temporärt lägga ner verksamheten så då åkte jag hem och jag känner att det var ett klokt beslut. Sen orkade jag till och med vara med på ett föreningsmöte där det bestämdes att föreningen ska läggas ner, definitivt. Det var ganska trevligt faktiskt. Låter konstigt men så är det. Nu är det bara en förening till som jag ska vara med och lägga ner. Sen är det slut på föreningslivet för mej. Jag är i alla fall inte nån föreningsmänniska.
I övrigt känner jag att jag bara måste få träffa barnbarnen nu i helgen. Det är såååå länge sen jag träffade dem. Och hela familje Mandel förresten. Nähä, detta måste åtgärdas. Vi får se till att sammantråla i nåt sammanhang under helgen. Om inte annat så kan vi träffas och fira att Bano fyller år. Han kommer inte hit utan stannar i Stockholm, men som Mandelen föreslog så kan vi umgås med honom per webkamera. Man får inte bli ibet. Det finns alltid lösningar :-D
Nä, klockan närmar sej nio och jag kommer nog snart att däcka. Har blivit våldsamt kvällstrött på senare tid. Är väl efterverkningar från att jag började jobba klockan sex i ett par veckor. Ska nog göra det igen om några veckor. Det är faktiskt skönt att starta dagen tidigt. Även om det är skönt att sova också.
Jaja, det var det. Nu har jag inget mer att skriva om . Bellikk kom precis in efter att ha varit ute och hämtat ved och ska elda så jag inte fryser i morron bitti. Det är väl omtänksamt av honom :-) Därför ska han få dricka kaffe i lugn och ro. Visst är jag snäll...
Ok, nu får det räcka med svammel för idag.
God natt och ...
Mötti Härs!!!
I övrigt känner jag att jag bara måste få träffa barnbarnen nu i helgen. Det är såååå länge sen jag träffade dem. Och hela familje Mandel förresten. Nähä, detta måste åtgärdas. Vi får se till att sammantråla i nåt sammanhang under helgen. Om inte annat så kan vi träffas och fira att Bano fyller år. Han kommer inte hit utan stannar i Stockholm, men som Mandelen föreslog så kan vi umgås med honom per webkamera. Man får inte bli ibet. Det finns alltid lösningar :-D
Nä, klockan närmar sej nio och jag kommer nog snart att däcka. Har blivit våldsamt kvällstrött på senare tid. Är väl efterverkningar från att jag började jobba klockan sex i ett par veckor. Ska nog göra det igen om några veckor. Det är faktiskt skönt att starta dagen tidigt. Även om det är skönt att sova också.
Jaja, det var det. Nu har jag inget mer att skriva om . Bellikk kom precis in efter att ha varit ute och hämtat ved och ska elda så jag inte fryser i morron bitti. Det är väl omtänksamt av honom :-) Därför ska han få dricka kaffe i lugn och ro. Visst är jag snäll...
Ok, nu får det räcka med svammel för idag.
God natt och ...
Mötti Härs!!!
Det brukar jag göra
Jag brukar lösa korsord när jag åker buss. Det är så spännande att försöka se vad jag skrivit sedan. Bokstäverna ser inte alltid ut som man är van när man skriver under resan. Men det är i alla fall nåt att sysselsätta hjärnan med tills man är framme :-D
Mötti härs!
Mötti härs!
En liten varning bara...
Om ni tänker åka buss i Karlsad så var noga med att inte missa hållplatsen. Risken finns annars att man blir idiotförklarad av en sur busschaufför. Detta hände mej i fredags. Jag satt i mina egna tankar och missade gå av. När vi var framme vid ändhållplatsen frågade jag om jag var på rätt buss. Jisses vilken grinig chaufför. Märk väl att jag inte anklagade varken honom eller bussbolaget för någonting, men otrevlig var han. Han gav sej inte heller förrän jag bad om ursäkt för att jag satt ivägen för honom, men jag trodde inte han hade tänkt sej att sitta så långt bak i bussen som vid bakdörren när han skulle köra den. Kanske inte det mest diplomatiska att säja, men det fick tyst på honom i alla fall. Funderade ett tag på att ringa bussbolaget och föreslå charmkurs för karlsloken, men jag lät bli. Det får nån annan göra. Jag hörde nämligen att det inte var bara mej han var otrevlig mot men jag orkar inte engagera mej. Dock anser jag att en varning till allmänheten är på sin plats MISSA INTE DIN HÅLLPLATS NÄR DU ÅKER BUSS I KARLSTAD. Så var det sagt.
Tack för uppmärksamheten!
Mötti Härs :-D
Tack för uppmärksamheten!
Mötti Härs :-D
Veckans klipp!
Jag har förresten varit på IKEA och köpt mej ett skohorn idag. Vitt med rött mönster. Det försöker nog se ut som en orm, men det lyckas inget vidare. Jag blir inte rädd för det nämligen. 12 spänn kostade det :-D
Just det, så är det!
Just det, så är det!
Hemma igen!
Jaha, så var man hemma igen. Har varit bortrest under helgen och hälsat på en gammal kompis. Vi räknade ut att vi inte hade setts på mer än tio år. Det är länge det. Men nu har vi i alla fall tillbringat hela helgen tillsammans och pratat ikapp. Så kom vi överens om att inte låta det gå lika länge innan vi ses igen. Kunde ju vara trevligt att ses lite oftare faktiskt. Men jag måste ju faktiskt medge att det är skönt att vara hemma igen.
Inte nog med att jag har varit bortrest, jag har haft total datafritt också. Människan äger ingen dator så det har gjort sej själv så att säja. Men det blev en del blogginlägg att läsa för att komma ifatt. Över 50 inlägg har det blivit. Men nu är jag ifatt. :-D
Och i morron är det måndag. Då är det ny arbetsvecka. Nu ska jag inte börja jobba klockan sex på morronen längre. Nu ska jag sova till klockan sex istället. Faktiskt mycket vilsammare. Så är det bara den här veckan kvar innan älglovet (ok, höstlovet då). Då blir jag ganska ensam på bygget. Städ kommer väl att jobba, har lite storstädning att göra hörde jag talas om. Men i övrigt blir det inte många. Jag blir i alla falll ensam på exp. Då kan man nog få tid att komma mera ikapp och kanske till och med städa lite i högarna. Det ska bli skönt att få gjort.
I övrigt är det mesta som det brukar.
Mötti Härs!
Inte nog med att jag har varit bortrest, jag har haft total datafritt också. Människan äger ingen dator så det har gjort sej själv så att säja. Men det blev en del blogginlägg att läsa för att komma ifatt. Över 50 inlägg har det blivit. Men nu är jag ifatt. :-D
Och i morron är det måndag. Då är det ny arbetsvecka. Nu ska jag inte börja jobba klockan sex på morronen längre. Nu ska jag sova till klockan sex istället. Faktiskt mycket vilsammare. Så är det bara den här veckan kvar innan älglovet (ok, höstlovet då). Då blir jag ganska ensam på bygget. Städ kommer väl att jobba, har lite storstädning att göra hörde jag talas om. Men i övrigt blir det inte många. Jag blir i alla falll ensam på exp. Då kan man nog få tid att komma mera ikapp och kanske till och med städa lite i högarna. Det ska bli skönt att få gjort.
I övrigt är det mesta som det brukar.
Mötti Härs!
