Mamma och pappa
För 75 år sen idag gifte mina föräldrar sej. Mamma var bara sjutton år, men det var väl vanligare på den tiden att gifta sej riktigt ung. Pappa var tjugoett, inte heller nån ålder att tala om. Men gifte sej gjorde de och fick barn gjorde de. Sex barn fick de, men bara fem av oss fick leva och växa upp. Min äldsta syster dog endast tre månader ung. En tragedi som de aldrig riktigt kom över. Men det är nog så det är. Jag är glad att de i alla fall pratade om henne hela tiden. Det var aldrig något konstigt tigande av hänsyn till någons sorg. Jag tror nog de tjänade på det. Sorg bearbetas genom att man får upprepa sej och tala om saken. Nåväl, vi fem syskon som finns kvar kom under ett tidsspann av nitton år. Själv är jag det bortskämda sladdbarnet, eller "ätterpåslängen" som mamma så poetiskt kallade mej :-)
32 år sen idag begravdes min pappa. Då hade han och mamma fått fyrtiotre år tillsammans. Med tanke på att de var så unga när de gifte sej kunde det ha blivit många år till. Men så blev det inte. Mamma slutade aldrig sakna honom och det har nog inte någon av oss syskon gjort heller. Jag kan när jag vill, i minnet höra hans steg på trappan, hur han skramlade med nycklarna i fickan, hur han stampade av sej snö eller smuts på dörrmattan innan han kom in när han varit ute. Detta är en skatt tycker jag. Det är så skönt att minnas. Tryggt på nåt sätt.
Mamma levde ensam i fjorton år innan hon också dog. Hela sista året hon levde var hon sängbunden. Hon hade fått en stroke året innan och hämtade sej aldrig från den. Kunde inte ens sitta själv efter detta. Men hon slutate aldrig hoppas att hon skulle bli bättre. Men när jag tänker på mamma nu så är det inte på den tiden när hon var sängliggande och helt och hållet beroende av andra. I mitt minne är hon uppe och ordnar och styr. Hon var en mycket driftig kvinna och hon hade omsorg om oss alla.
På senare tid har jag från tid till annan fått se en liten glimt av min mamma. Jag blir lika förvånad varje gång, men ofta är det mamma som tittar tillbaka på mej när jag kollar i spegeln :-D
Mötti Härs!
32 år sen idag begravdes min pappa. Då hade han och mamma fått fyrtiotre år tillsammans. Med tanke på att de var så unga när de gifte sej kunde det ha blivit många år till. Men så blev det inte. Mamma slutade aldrig sakna honom och det har nog inte någon av oss syskon gjort heller. Jag kan när jag vill, i minnet höra hans steg på trappan, hur han skramlade med nycklarna i fickan, hur han stampade av sej snö eller smuts på dörrmattan innan han kom in när han varit ute. Detta är en skatt tycker jag. Det är så skönt att minnas. Tryggt på nåt sätt.
Mamma levde ensam i fjorton år innan hon också dog. Hela sista året hon levde var hon sängbunden. Hon hade fått en stroke året innan och hämtade sej aldrig från den. Kunde inte ens sitta själv efter detta. Men hon slutate aldrig hoppas att hon skulle bli bättre. Men när jag tänker på mamma nu så är det inte på den tiden när hon var sängliggande och helt och hållet beroende av andra. I mitt minne är hon uppe och ordnar och styr. Hon var en mycket driftig kvinna och hon hade omsorg om oss alla.
På senare tid har jag från tid till annan fått se en liten glimt av min mamma. Jag blir lika förvånad varje gång, men ofta är det mamma som tittar tillbaka på mej när jag kollar i spegeln :-D
Mötti Härs!
Kommentarer
Postat av: mandel
Hö hö sa mormor <3
Postat av: BeccaQ
vad fint :)
Postat av: Jan
Nu rinner tårarna igen. Dom är båda så levande för mej och när man minst anar det så dyker dom upp på nåt sätt, med någon kommentar eller till och med en doft som man anar för nån sekund <3 Ja det är så skönt att kunna minnas :)
Trackback
