annemira

Lillsessan har fått för sig att jag ska lyfta henne upp och ner... hela tiden. Idag hann jag nästan inte dit förrän hon ropade att hon ville vara upp och ner !!! Det är ansträngande att lyfta treåriga småsessor upp och ner gång på gång. Jag säger det bara som en ren information.

Det är fantastiskt hur mycket energi det ryms i de små kropparna. Önskar jag hade en bråkdel av den, speciellt nu om dagarna. Är lite tjockt med uppgifter nu. Idag stängde jag till och med dörren för att jag skulle kunna jobba ostört. Kollegan sa till mej att om jag ska kunna tänka så måste jag få vara ifred ett tag. Och rätt hade hon också. Mest förargligt var att det kom en vuxare och skulle hämta sitt betyg. Hon ringde förra veckan och jag skrev upp det på en lapp, men i röran på mitt skrivbord har lappen försvunnit. Som tur var var allt klart och det var bara att skriva ut och få rektor att skriva på. Men jag måste erkänna att det känder en gnutta pinsamt. Jag hade ju lovat att det skulle vara klart. Nåja, hon fick sitt betyg och såg så strålande glad ut när hon sa att nu ses vi inte mer, så jag tror jag är förlåten, litegrann i alla fall.

Jag har satt imorron som sista inlämning av betyg men nu börjar jag få en aning ångest. Känns som om jag inte skulle hinna. Hoppas inget hakar upp sig för då ligger jag dåligt till. Men jag tröstar mej med att jag är tidspessimist, jag tror aldrig att tiden räcker till.


(Bilden är hämtad från SR barnwebben och är en illustration till ett program som heter "Om tiden som lider")

Nähädu.. nu får det räcka, jag känner att det är dags att sova snart. Ska ju upp klockan 4.

Hej för nu...............................................