Tuttar, rattar, boobisar, pattar, puppar, bröst.....
Kärt barn har många namn. Men oavsett vad vi kallar dem så vet alla vad vi menar. Och vi är ganska rädda om dem, oavsett vad vi kallar dem och hur de ser ut och om vi är nöjda med dem i övrigt eller inte. Vi vill inte att det ska hända dem något. Därför är det så viktigt att vi bidrar med det lilla vi kan. Jag vill gärna berätta min historia här och nu, så kanske ni förstår vad jag menar.
Den 2 oktober var jag kallad till mammografi. Jag kallas med ungefär ett och ett halvt års mellanrum. Det är en förmån vi har och som jag tycker är fantastiskt bra. Det var långt ifrån första gången jag kallades och det har aldrig varit några bekymmer. Man åker dit, betalar avgiften, blir röntgad och åker hem. När det har gått några veckor, ofta har man nästan glömt att man varit iväg, så kommer det ett brev från landstinget. I brevet står det att det har inte varit något konstigt med bilderna på mina bröst. Då har man tacksamt noterat detta, och mer eller mindre glömt det hela. Den här gången blev det lite annorlunda.
Redan efter knappt en vecka kom brevet. Och det stod inte som vanligt i det, utan de ville att jag skulle komma tillbaka för en andra undersökning. I det papper man får med sej från den första undersökningen står att man kan bli kallad till vidare undersökning och att det inte behöver betyda att man har någon elakartad förändring i bröstet. Men man vet ju att det också kan vara elakartat. Jag blev alltså kallad till en uppföljande undersökning onsdagen den 21 oktober 2009 eftersom de "För att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma din nyligen genomförda mommografiundersökning behöver den kompletteras med ytterliga några bilder och eventuellt ultraljud". Tusen tankar gick genom huvudet när jag läste beskedet. Sen hängde jag upp mina känslor på det som stod i papperet jag fick vid första undrsökningen. Det måste inte vara elakartat. Det måste inte vara något alls eftersom bilderna kan vara suddiga. De kanske hade slarvat och blandat ihop bilderna. Ja, jag hittade på hur många anledningar som helst till varför jag blivit kallad en gång till. Samtidigt hängde det över mej som en stor våt filt. Det kan också vara så att jag har en elakartad tumör i mitt bröst. Jag bestämde mej i alla fall för att inte tala om för någon att jag blivit kallad tillbaka. Ville inte oroa någon i onödan.Tids nog skulle jag i så fall bli tvungen att berätta för mina nära och kära. Bara Bellikk visste. Det gick inte att undvika, han var med när jag öppnade brevet så det var lite svårt att låtsas att det inte kommit.
Under veckan som gick tills det var dags att åka in på den uppföljande undersökningen hann jag gå igenom alla möjligheter. Tänkte på alla som fått diagnosen bröstcancer och tagit sej igenom den med livet i behåll. Men det gick inte att undvika att tänka på dem som inte klarat sej. Som inte längre lever. Som dog av sjukdomen. Tack och lov känner jag fler som klarat sej än som inte klarat sej, men jag bestämde mej i alla fall för att jag inte har tid att dö nu. Men innan dess hade jag i alla fall insett att detta var en möjlighet, om det nu visade sej att jag hade bröstcancer. Men jag har alldeles för mycket att leva för. Alldeles för mycket jag vill uträtta innan det är dags. Nyfiken är jag också så jag vill vara med så länge som möjligt och se mina barnbarn växa upp. Men om jag inte fick vara med...... Så gick tankarna, runt runt.
Så var det till slut dags att åka in till Karlstad för undersökning och att få besked. Sov inte så mycket den natten så det var inte nån risk att jag skulle försova mej och missa bussen. Tog mej iväg och var på sjukhuset i mycket god tid, men det var på något sätt lugnande att vara där. Så blev det så småningom min tur och det visade sej att de sett en liten liten prick i mitt vänstra bröst och doktorn behövde en bild till för att kunna bedöma om det var något oroväckande eller ej. Fördelen med återbesöket är att då får man besked direkt. Jag fick beskedet att det inte gick att säkert säja vad det var i alla fall, så de skulle göra ett ultraljud också. Efter det ytterligare en bild och därefter ännu en följt av ännu en bild. Jag fick veta att de ännu inte sett något som såg konstigt ut. Faktiskt såg de ingenting på ultraljudet, och inte heller på röntgenbilderna. Tack och lov. Efter fem bilder och ett ultraljud fick jag beskedet att jag kunde åka hem. De kunde inte hitta något alls. Att de tagit så många bilder var för att eftersom doktorn hade på de första bilderna sett en liten prick, stor som ett knappnålshuvud, så var de tvugna att kolla extra noga för att kunna säga att det inte är någon förändring. Och för att vara på den riktigt säkra sidan blir jag kallad igen om tre månader. Om de hittar pricken igen vid den undersökningen ska de ta ett vävnadsprov. Med andra ord, om pricken finns där då så måste den inte vara elakartad i alla fall. Det finns många möjliga orsaker i så fall. Nu känner jag mej glad och lättad, och lugn. Skulle det ändå visa sej vara något elakartat, har de hittat det i ett tidigt stadium, och jag har alla chanser att ta mej igenom det hela med livet i behåll. Alla möjligheter, och det för att idag har forskningen nått så långt att man kan upptäcka förändringar i tid. Och tack vara att människor skänker en liten slant var, kan forskningen fortsätta och man kan förfina metoder för diagnos och behandling. Överlevnaden ökar. Visst är det fantastiskt.
Den 2 oktober var jag kallad till mammografi. Jag kallas med ungefär ett och ett halvt års mellanrum. Det är en förmån vi har och som jag tycker är fantastiskt bra. Det var långt ifrån första gången jag kallades och det har aldrig varit några bekymmer. Man åker dit, betalar avgiften, blir röntgad och åker hem. När det har gått några veckor, ofta har man nästan glömt att man varit iväg, så kommer det ett brev från landstinget. I brevet står det att det har inte varit något konstigt med bilderna på mina bröst. Då har man tacksamt noterat detta, och mer eller mindre glömt det hela. Den här gången blev det lite annorlunda.
Redan efter knappt en vecka kom brevet. Och det stod inte som vanligt i det, utan de ville att jag skulle komma tillbaka för en andra undersökning. I det papper man får med sej från den första undersökningen står att man kan bli kallad till vidare undersökning och att det inte behöver betyda att man har någon elakartad förändring i bröstet. Men man vet ju att det också kan vara elakartat. Jag blev alltså kallad till en uppföljande undersökning onsdagen den 21 oktober 2009 eftersom de "För att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma din nyligen genomförda mommografiundersökning behöver den kompletteras med ytterliga några bilder och eventuellt ultraljud". Tusen tankar gick genom huvudet när jag läste beskedet. Sen hängde jag upp mina känslor på det som stod i papperet jag fick vid första undrsökningen. Det måste inte vara elakartat. Det måste inte vara något alls eftersom bilderna kan vara suddiga. De kanske hade slarvat och blandat ihop bilderna. Ja, jag hittade på hur många anledningar som helst till varför jag blivit kallad en gång till. Samtidigt hängde det över mej som en stor våt filt. Det kan också vara så att jag har en elakartad tumör i mitt bröst. Jag bestämde mej i alla fall för att inte tala om för någon att jag blivit kallad tillbaka. Ville inte oroa någon i onödan.Tids nog skulle jag i så fall bli tvungen att berätta för mina nära och kära. Bara Bellikk visste. Det gick inte att undvika, han var med när jag öppnade brevet så det var lite svårt att låtsas att det inte kommit.
Under veckan som gick tills det var dags att åka in på den uppföljande undersökningen hann jag gå igenom alla möjligheter. Tänkte på alla som fått diagnosen bröstcancer och tagit sej igenom den med livet i behåll. Men det gick inte att undvika att tänka på dem som inte klarat sej. Som inte längre lever. Som dog av sjukdomen. Tack och lov känner jag fler som klarat sej än som inte klarat sej, men jag bestämde mej i alla fall för att jag inte har tid att dö nu. Men innan dess hade jag i alla fall insett att detta var en möjlighet, om det nu visade sej att jag hade bröstcancer. Men jag har alldeles för mycket att leva för. Alldeles för mycket jag vill uträtta innan det är dags. Nyfiken är jag också så jag vill vara med så länge som möjligt och se mina barnbarn växa upp. Men om jag inte fick vara med...... Så gick tankarna, runt runt.
Så var det till slut dags att åka in till Karlstad för undersökning och att få besked. Sov inte så mycket den natten så det var inte nån risk att jag skulle försova mej och missa bussen. Tog mej iväg och var på sjukhuset i mycket god tid, men det var på något sätt lugnande att vara där. Så blev det så småningom min tur och det visade sej att de sett en liten liten prick i mitt vänstra bröst och doktorn behövde en bild till för att kunna bedöma om det var något oroväckande eller ej. Fördelen med återbesöket är att då får man besked direkt. Jag fick beskedet att det inte gick att säkert säja vad det var i alla fall, så de skulle göra ett ultraljud också. Efter det ytterligare en bild och därefter ännu en följt av ännu en bild. Jag fick veta att de ännu inte sett något som såg konstigt ut. Faktiskt såg de ingenting på ultraljudet, och inte heller på röntgenbilderna. Tack och lov. Efter fem bilder och ett ultraljud fick jag beskedet att jag kunde åka hem. De kunde inte hitta något alls. Att de tagit så många bilder var för att eftersom doktorn hade på de första bilderna sett en liten prick, stor som ett knappnålshuvud, så var de tvugna att kolla extra noga för att kunna säga att det inte är någon förändring. Och för att vara på den riktigt säkra sidan blir jag kallad igen om tre månader. Om de hittar pricken igen vid den undersökningen ska de ta ett vävnadsprov. Med andra ord, om pricken finns där då så måste den inte vara elakartad i alla fall. Det finns många möjliga orsaker i så fall. Nu känner jag mej glad och lättad, och lugn. Skulle det ändå visa sej vara något elakartat, har de hittat det i ett tidigt stadium, och jag har alla chanser att ta mej igenom det hela med livet i behåll. Alla möjligheter, och det för att idag har forskningen nått så långt att man kan upptäcka förändringar i tid. Och tack vara att människor skänker en liten slant var, kan forskningen fortsätta och man kan förfina metoder för diagnos och behandling. Överlevnaden ökar. Visst är det fantastiskt.
Därför kommer jag återigen med uppmaningen. Skänk en slant till rosabandetinsamlingen. Det kan gå till på många olika sätt, t ex. köp ett rosa band. Bl.a apoteket säljer dem. Ni kan också gå in på Majsan och mammas rosa bandetinsamling. Där kan man skänka en valfri summa pengar. Det behövs inte mycket, bara vi hjälps åt.
Ha det bra alla, eller som jag brukar säga
MÖTTI HÄRS!
Kommentarer
Postat av: mandel
Min älskade mamma.
Postat av: beccaQ
Åååhhhh xtramamsingen! Gör nu alla som hon säger!!! Skänk cash t de pinka boobisarna!!!! NU! Glad att d bara är en liten prick. Kramis
Postat av: Mona
Bedre de sjekker en gang for mye en en for lite...Forstår at du ble skremt :(
Trackback
